Helt suveränt!

Vi med iPhone har verkligen lilla julafton idag! Först släpps Facebook 3.0 igår kväll, en riktigt rejäl uppdatering med alla funktioner man kan tänkas vilja ha (utom push som kommer i 3.1 enligt utsago).
Sedan får vi det smått chockerande beskedet att drömmar kan bli sanna - Spotify släpps till iPhone!! Läs chiefredaktör Leijons artikel här.

Dessutom har vi på redaktionen precis fått reda på att MacWorlds sommarnummer sålde “all time high”! Tack alla underbara läsare där ute som hjälper oss att bli bättre och bättre och som köper våra tidningar! Tveka aldrig att mejla oss eller på annat sätt höra av er (säg till så slår vi på faxen!) när ni har tankar, idéer och funderingar om vår produkt - era åsikter är jätteviktiga för oss.

Vilken underbar fredag, va? Kan bli den bästa vi haft!

/Anna

En mycket rolig tjänst =)

Jag är ett Tumblr-fan, ett riktigt stort. Jag älskar att kunna enkelt och snabbt posta länkar, bilder och texter till en blogg utan att någon bryr sig när, vad, hur det är postat och om det är väl skrivet eller ej (även om jag älskar välskrivna texter, och hatar särskrivningar och dylikt). Tumblr is teh shit, alltså.

Nu har jag dock kommit på mig själv med att lämna Tumblr, med fördel för Posterous. Posterous är en liknande tjänst för att skriva något mellan en blogg och mikroblogg. På bloggen Me like (John Capriconne) publicerar jag länkar, bilder och kortare texter ofta var dag.

Det som är så bra med Posterous är att de har en fantastisk bookmarklet (läs mer om bookmarklets som gör det otroligt enkelt att posta länkar och bilder. Den är way bättre än Tumblrs ihopslängda popupfönster.

Jag kan även maila för att posta inlägg, till post@posterous.com. Superenkelt. En annan smart funktion är att jag automagiskt kan skicka mina inlägg till Twitter, Flickr, andra bloggar och dylikt.
Posterous är även socialt, då jag kan följa andras bloggar (följ min vetja).

Och bäst av allt, som Gustav antyder; Jag kan inte ändra designen.

Detta är nog det bästa av allt, då man äntligen kan fokusera på innehållet istället för att pilla med små designdetaljer i all oändlighet.

Han nämner även att Steve Rubel valde att lägga ner sin stora blogg som han skrivit på i över fem år, för att gå över till Posterous, istället för klumpiga WordPress.

All heder åt Gustav Holmström, som är källan till det mesta i detta inlägg.

Kan bara hålla med. En bra tjänst som jag MÅSTE lära mig använda.

Igår fick jag lite bakomkulisserna på hur det egentligen ser ut med uppgörelserna mellan bolagen och Spotify, resp mellan bolagen och artisterna. Det här är kanske allmänt känt, men för min del gav det ytterligare nytt perspektiv. Om vi bortser från vad bolagen räknar med att tjäna på sitt ägande i Spotify, och bara fokuserar på de löpande pengarna så sägs det se ut så här, om vi börjar med dealen mellan Spotify och bolaget:

1. Ad-supported free streaming service
2. Paid-for subscription streaming service via broadband on non mobile devices without advertising
3. Paid-for subscription streaming service via broadband and mobile smartphones without advertising. Monthly or daily subscription

50% of income under 1, and 60% of income under 2 and 3 are distributed on a pro-rata per-play basis. There are no fixed amount per play.

Av min månadsbetalning på 99 kronor så går knappt 60 kronor till bolagen. Men det är ju ändå en schysst deal tycker jag. Spotify drar ett tungt lass i både byggandet av tjänsten och i själva distributionen, och gör ett gediget arbete här. Vi ska inte inbilla oss att det är gratis att streama musik, lika lite som det är gratis att producera den.

Men sedan händer det saker i nästa led. Nu ska bolagets pengar fördelas till artisterna. Så här säger min källa, i sammanfattning:

1. Det finns en tradition att hantera digitala medier som ”nya” och då finns det klausuler som innebär att artisterna inte får någon del av intäkterna alls. De ska istället användas för att täcka bolagens kostnader för att utveckla dessa nya affärer, plattformar, marknader. Men de avtalen omförhandlas förstås. Sakta.
2. När man väl tecknar avtal om de digitala intäkterna så landar det i regel på 10-15% av intäkterna till artisten. Det varierar mycket, mindre bolag kan ha antingen 50-50, eller ingen utdelning alls, men bland de stora verkar det samlas runt de där 10%.

Summan blir i slutänden att av min månadsinbetalning på en hundring återstår en ca femma att fördelas till de artister jag lyssnar på (inga pengar alls till Uggla, alltså;). Det känns inte klockrent och får mig igen att fundera på vem som egentligen tjänar pengar på upphovsrätten. Jag är inte dummare än att jag förstår att det finns ett värde i bolagens arbete, men jag kan inte få in i skallen hur det värdet kan vara så mycket större än det som vi borde tillmäta upphovsmannen.

Lite länkar till andra bra texter på temat.

• På knuff.se pratas det Spotify intensivt.
• Magnus Uggla gör ett utfall och alla går i spinn. Det här startade den nya vågen
• Emanuel Karlsten gör ett strålande gräv
• SVT tar åt sig äran av ett stort avslöjande, eller hur ska man tolka det här. Vilket skämt av SVT, på så många plan.
• Här är diskussionen från morgonsoffan den 18/8. Eller rättare sagt, efter 6 minuter och fyrtio sekunder handlar det om Spotify. SVTPlay borde fixa till sin trimmer…
• Dagens Media drar stort på Spotifys förlust.
• Dagensskiva gör en bra sammanställning av hur bilden egentligen ser ut.
• Daniel Johansson som forskar i hur musikindustrin ska ta sig genom teknikskiftet har också skrivit en bra genomgång.

Uppdatering, först ut att påminna om att jag missat momsen (15%, UK) är @rogeraberg och @henrikt. Det påverkar inte relationerna i fördelningsmodellen men det gör slutsummorna ännu mindre. Artisterna får alltså inte en ens en femma ;)

Ett mycket intressant inlägg!